Jag vet inte hur jag ska göra, eller hur jag ska ta mig ut ur detta. Jag vet inte vem jag ska vända mig till, för vem skulle orka lyssna, det är ju bara ett enda riktigt jävla virrvarr av tankar och känslor och annan skit här inne i mitt huvud. Jag vet att det inte finns några riktiga svar eller konkreta vägledningar eller vägvisningar. Det finns inga riktiga svar som skulle gälla för just mig. För det blir lätt så, förhastat. Att man plötsligt inser hur fel allt känns. Det är det som känns så svårt och det stör mig, det gör det och att förneka det vore att ljuga. Jag bara stör mig på det, för jag vill vara den enda som hålls av. Jag bara dras ner. Ner i dåliga tankar varje gång jag hör. Jag är inte ensam jag vet för dom håller med mig. Jag tvivlar inte, jag ljuger inte, jag misslitar inte. Jag är rak, jag är ärlig och jag litar. Jag litar på dig mer än på någon annan. För att du gör dig värd det. Jag litar på dig för att jag vet att jag kan.  För längst inne bakom all tvivel och bakom all osäkerhet, så vet jag ju, och det vet du med. Att det är så det alltid kommer att vara. Och att det är så det ska vara.  Allt som var, tiderna som var har passerat är liksom dags att lägga bakom sig, det är dåtid nu. Men det är okej att tänka tillbaka lite ibland och att få vara lite sentimental, så länge man vet- så länge man vet att det är så, så är det okej att tänka, lite sådär, lite då och då. för det behöver inte vara mer än en tanke.